Jag behöver ta iamonion

av Alex Berman

Nedkortad version av essä skriven under kursen Skrivandet som konstnärligt verktyg vid Göteborgs universitet (2018)

Den som blundar tillräckligt länge börjar se saker: mönster, färger, rörelser. Jag är i nioårsåldern när jag upptäcker det första gången. Jag sitter i skolbänken, troligen uttråkad. Medan lärarinnan förklarar någonting för klassen håller jag händerna för ögonen, trycker fingrarna lätt mot de mjuka globerna. Först är det mörkt men snart uppenbarar sig saker. Natten som jag skapat för mig själv tycks fylld av liv och rörelse: ljusa fläckar, linjer och fält, pulserande gråskalor och glödande kulörer. Allt är diffust, svårgripbart. Det går inte att fokusera på någonting. Allt är oändligt nära, och oändligt avlägset Är det någon sorts berättelse som spelas upp, här innanför de vattniga ögonlocken? Jag sjunker ner i ett hav, jag svävar i ett interplanetärt mellanrum. Jag färdas inåt eller utåt, i oklara riktningar. Var befinner sig denna besynnerliga värld utan ordning och struktur, utan igenkännbara föremål, utan ljud eller lukter? Så känner jag att någon tar tag i min arm. Läraren säger mitt namn, frågar om allt är okej.

När jag öppnar ögonen sveps min nyfunna värld bort av ett våldsamt lysrörssken. Men bara tillfälligt. Snart återkommer jag dit, igen och igen. Besöken liknar varandra, men varje gång ser jag någonting nytt: en rotation eller glidning, en skev symmetri, en ny färgnyans. Medan den vanliga tillvarons upprepningar hotar med ständig understimulans tycks världen innanför ögonlocken omöjlig att tröttna på. Handlar det om sinnlig vederkvickelse och estetisk njutning? Eller anar nioåringen en djupare mening i dessa gåtfulla uppenbarelser? Försöker formerna och rörelserna berätta någonting för mig, någonting viktigare än glosorna och landskapsblommorna och de så kallade lekar som omgivningen påtvingar mig?

*

Sommaren 2012 sprids en kattbild över världen. Bilden är grå, suddig och skakig. Katten är inte ovanligt söt och blickar uttryckslöst mot betraktaren. Ändå ser miljontals människor denna sommar på just denna kattbild, i konkurrens med avsevärt charmigare djur som gör avsevärt intressantare saker. Orsaken är att katten på bilden inte existerar. Istället har den fantiserats fram av en dator, eller rättare sagt av 1000 datorer med totalt 16,000 processorer. På denna maskinfarm har ett forskningsteam på Google kört ett storskaligt artificiellt neuronnät, det vill säga en sorts syntetisk hjärna. Neuronnätet har matats med bildrutor från 10 miljoner slumpmässigt utvalda Youtube-klipp. I motsats till mer konventionell maskininlärning, där datorn tränas på att klassificera stimuli enligt på förhand givna kategorier (exempelvis ”hus”, ”människa”, ”katt”), ges detta neuronnät inga specifika vägledningar. ”Under träningen sa vi aldrig att ’detta är en katt’”, berättar en av forskarna för New York Times. ”I princip skapade den själv begreppet ’katt’.”

Jag betraktar den gryniga bilden på skärmen. Man måste nästan kisa för att urskilja djuransiktet. Drömskt träder formen fram ur det ljusgrå gyttret, som en hägring i dimma, som vattenånga dunstande från solvärmd gnejs. Kornigheten och oskärpan tycks frammana en aura av mystik. Vad ser vi egentligen i denna maskinbild? Känner vi igen någonting bekant, eller betraktar vi en diffus framtid på vilken vi kan projicera våra rädslor och fantasier? Ser vi måhända vår egen kultur, speglad och bekräftad genom en artificiell intelligens?

”Googles artificiella hjärna älskar att titta på kattvideos”, skriver Gizmodo. ”Med 16,000 processorer och möjlighet att studera vad som helst på internet, visar det sig att den artificiella hjärnan gör precis som du: den tittar på kattfilmer.” Skribenten vantolkar experimentet: det är inte datorn utan forskarna som valt att fokusera på just katter. Ingenting tyder på att neuronnätet har utvecklat en specifik fäbless för bedårande pälsvarelser. Men kanske säger den dubiöst vinklade artikeln någonting om hur vi förhåller oss till teknologier som vi inte förstår (eller inte vill förstå). Måhända finns det någonting upplyftande och trösterikt i tanken att vår tids smartaste maskiner visar sig likna sina skapare? Förlåter det på något sätt alla dessa timmar som vi ägnar åt det meningslösa gullighetssurfandet?

*

Ansikten, överallt ansikten. Internet svämmar över av foton på husfasader, radioapparater och möbler som spejar pillemariskt mot oss med sina ögon och munnar av fönster, knappar och hål. Ofta ler vi förtjust åt dessa geometriska tillfälligheter, och åt vår egen perceptuella böjelse åt nunor som liknar våra egna. Ibland ges uppenbarelserna även en högtidligare innebörd. Det finns otal rapporter om människor som i rostbröd, bagels och träd urskiljt Jesus och mytologiska halvgudar. Underhållning, religiös vision, men också business: 2004 säljs en ostsmörgås med jungfru Marias anlete antytt på den rostade brödytan för 28,000 dollar på auktionssajten eBay.

Vår tendens att urskilja välkända objekt i slumpmässiga former kallar vetenskapen för pareidoli. Faller även maskiner offer för pareidoliska vanföreställningar? Tre år efter spridningen av den spöklika kattbilden offentliggör Googles avdelning för artificiell intelligens en sorts uppföljning. Den här gången presenteras en färgstark och anslående mångfald av maskinbilder med innovativa fantasidjur och besynnerliga, kollageliknande kompositioner. Experimentet, kallat Inceptionism eller Deep Dream, går ut på att tvinga ett neuronnät att urskilja föremål och objekt i slumpmässigt brus. Fram träder valv, arkader, järnvägsspår, telefonhytter, kupoler, fontäner, bowlingbanor... Elementen smälter effektfullt samman i ett intensivt överflöd.

Man vill gärna stanna kvar i dessa ”drömmerier”, slukas upp av deras overkliga brokighet, vandra omkring i deras gåtfulla kaos. När jag matar in ett foto på mig själv framträder någon sorts tvåhövdad jätteinsekt i håret. I bakgrunden uppenbarar sig spiraliska former, frilagda ögon, fågelhuvuden, måhända en igelkott och någonting som liknar ett kattansikte.

Det ligger nära till hands att jämföra datorbilderna med människors drömmar och psykoser. ”När robotar hallucinerar”, lyder en rubrik i The Atlantic. Skribenten intervjuar en hjärnforskare, en psykiater och en datavetare som ser likheter mellan inceptionismerna och de neuronala mekanismer som ligger bakom människors vanföreställningar. ”Det faktum att människor berättar att Googles Inceptionism påminner om saker de ser under påverkan av LSD eller andra droger tyder på att maskineriet ’under huven’ i våra hjärnor på något sätt liknar djupa neuronnät”, säger en av forskarna.

*

I boken Hallucinationer (2012) berättar neurologen Oliver Sacks om Virginia Hamilton Adair, poet och professor i engelska, som sent i livet blir blind till följd av grön starr. Adair får visuella hallucinationer som hon dikterar för sin redaktör. I ett av diktaten står: Jag placeras i en underbart mjuk stol. Jag sjunker, nedsänkt som vanligt i nattens skuggor – havet av moln vid mina fötter skingras och blottar ett sädesfält, och vid sidan av fältet en mindre flock hönsfåglar, alla olika, i mörk fjäderdräkt: en mycket liten påfågel, oerhört slank, med sin lilla kam och sina utbredda stjärtfjädrar, några knubbigare exemplar, och en vadarfågel på långa ben med mera. Nu ser det ut som om flera av dem har skor på sig, och det finns också en fågel med fyra fötter.

Författaren och poeten Gertrude Stein hade inget fel på synen; istället skrev hon på natten i en sorts avsiktslöst flöde, utan krav på mening eller struktur. På dagen gick Stein och livskamraten Alice B. Toklas igenom det nattligt framställda materialet, ömsom förvånade och förtjusta, som om de fått tillgång till en främmande varelsers fantasier.

I en artikel i Psychological Review beskriver Gertrude Stein och medförfattaren Leon Solomons sina experiment med ”spontant automatiskt skrivande” och hur man via övning kan lära sig att frikoppla handens skrivrörelser från medvetandet. Ett av särdragen hos den automatiska skriften är upprepning: This long time when he did this best time, and he could thus have been bound, and in this long time, when he could be this to first use of this long time ... Ett annat kännetecken är brist på sammanhang. Man känner igen Steins poetik: Att räcka någon en ödla är ett grönt föremål som får en ridå (1925). Eller They did not darken. That was not an adulteration. So much breathing has not the same place when there is so much beginning. (Ur Portrait of Mabel Dodge at the Villa Curonia, 1912)

Vad är den yttersta formen av skrift utan avsikt eller medveten tanke? Kanske text skriven av en maskin? Vid en internationell konferens för maskininlärning 2011 presenterar forskare från University of Toronto en metod för att automatiskt producera text i valfri genre eller stil. Metoden går ut på att ”träna” en datormodell på ett stort textmaterial, exempelvis alla böcker skrivna av en viss författare, och sedan be modellen framställa ny text av liknande karaktär. När forskarna matar in två miljoner artiklar från New York Times svarar datorn:

while he was giving attention to the second advantage of school building a 2-for-2 stool killed by the Cultures saddled with a half-suit defending the Bharatiya Fernall’s office. Ms. Claire Parters will also have a history temple for him to raise jobs until naked Prodiena to paint baseball partners, provided people to ride both of Manhattan in 1978, but what was largely directed to China in 1946, focusing on the trademark period is the sailboat yesterday and comments on whom they obtain overheard within the 120th anniversary, where many civil rights defined, officials said early that forms,” said Bernard J. Marco Jr. of Pennsylvania

Vad skulle Gertrude Stein tycka om denna maskinprosa? Skulle hon avfärda den som poänglöst pladder eller tvärtom känna någon sorts släktskap? I viss mån påminner maskintextens svårläslighet om Steins: här finns en snarlik olydnad mot vanemässiga konventioner och en påtaglig avsaknad av sammanhängande narrativ. Men datorprosans bångstyriga syntax, med bisatser som öppnas inuti varandra i lager efter lager utan att stängas eller följas upp på ett naturligt sätt, ger läsningen en svåruthärdlig andnöd, som hos en Virginia Woolf utan tålamod eller logik.

Textframställningsmetoden bygger delvis på slump, och det vore förmodligen oklokt att försöka läsa in någon sorts mening i datorns output. Ändå dröjer man gärna vid dessa slumpfraser och låtsasnamn, denna experimentella nyhetsfiktion. Vilka är dessa pallmördande Kulturer med halvkostymer? Vem är Bernard J. Marco Jr. från Pennsylvania? Och vilka kommentarer tjuvlyssnades under det där 120-årsfirandet? Mellan raderna skymtar också en berättargestalt: förvirrad men självsäker, insatt i det mesta, kanske savant eller dement?

*

I boken Fooled by Randomness (2001) återger Nassim Nicholas Taleb historien om hur några surrealister efter första världskriget samlas på kafé för att ägna sig åt ordlekar. På ett vikt papper skriver var och en ett valfritt adjektiv, substantiv, verb och så vidare. När pappret vecklas upp träder frasen fram i sin helhet, till deltagarnas eventuella förtjusning. En av vikmeningerna lyder: De utsökta kadavren ska dricka det nya vinet. Man tänker omedelbart på Gertrude Steins Att räcka någon en ödla är ett grönt föremål som får en ridå. Taleb delger sin ömhet inför dessa slumplekar och deras kreativa potential, och kontrasterar dem mot nonsens som låtsas vara seriöst, exemplifierat med ett synnerligen svårbegripligt citat av filosofen Friedrich Hegel. Om Taleb tvingas välja dravel, föredrar han den tidigare varianten.

*

Vad händer om jag tränar en textframställningsmodell på min egen dagbok? Min dator saknar den typ av grafikprocessorer som proffsen använder, så körningen tar tid. Den annars så tysta maskinen surrar frenetiskt, höljet bränns. Aldrig tidigare har min laptop arbetat så hårt. Jag går ut med soporna och tar en sväng till matbutiken. Jag städar i hemmet. På skärmen tickar förloppsindikatorn långsamt. Jag cyklar över älven, promenerar i skogen. Mossens mörka vattenyta flimrar av osynliga droppar. Träden svävar i en grå dimma, fukt tränger in genom kläderna. Det känns som att vänta på ett provsvar.

Vad föreställer jag mig egentligen – att neuronnätet ska abstrahera någon sorts dold sanning ur dagbokens textmassa? Algoritmen vet ingenting om ords betydelser. Den vet inte ens att ord existerar. För char-rnn är mellanslaget blott ett tecken bland andra, med en tendens att föregås av vissa tecken och att efterföljas av andra. Det återkopplande neuronnätets ”uppgift” är att försöka förutsäga nästa tecken i en sekvens, ungefär som när en mobiltelefon ger förslag på nästa ord i ett SMS.

På ett seminarium om psykoanalys och teknologi häromveckan sa en av paneldeltagarna att ”kanske är algoritmerna det nya undermedvetna”. För ett ögonblick blev det tyst i salongen. Tankegången hakade inte fast i någonting som tidigare sagts, åtminstone inte på ett uppenbar sätt. Vi väntade på en fortsättning, någon sorts elaborering eller förklaring. Men även paneldeltagaren tycktes vänta – kanske på att få den där fortsättningen levererad från sin hjärna, den som nyss hade kombinerat ihop orden om algoritmer och det undermedvetna åt honom och fått hans läppar och stämband att yttra dem. Så tog tålamodet slut – mannens, och resten av salongens – och samtalet studsade tillbaka i något tidigare spår, rullade vidare och lämnade den oförklarade hypotesen hängande i luften.

Att höra sig själv säga någonting, att följa en tanke som man ännu inte vet vart den leder: en fras har påbörjats, nu måste den fullföljas, om inte annat så av pur lojalitet. Vem ska vandra vidare i paneldeltagarens ofullbordade tankespår, vem ska undersöka vart det leder?

På väg mot bron stannar jag till vid en grönsaksbutik. Mannen i kassan har aldrig tidigare sett mig. Vem ser han? Hur mycket utläser en enda blick? Kanske förstår han mer under denna korta stund där våra ögon möts än en dator som läst allt jag någonsin skrivit, eller allt som någonsin skrivits överhuvudtaget; en dator som aldrig varit hungrig, som aldrig vandrat i en skog, som aldrig sålt en grönsak, aldrig varit förkyld, aldrig trött, aldrig uppspelt, aldrig förälskad.

När jag kommer hem är textträningen färdig. Förväntansfullt aktiverar jag programmet:

3 DEC. Sover orbarande av det. Det känns bra att kunna hålla någon sorts för att hon ska skicka en reda med henne. Jag säger att hon är så dåligt humör.

Språket känns bekant, och samtidigt främmande.

Jag har inte skrivit om det här sakerna i soffan. Jag känner mig skalationen med henne. Jag har inte vet inte särskilt på ett sätt. Jag trivs att jag inte fått gå tidigare och somnar om. Det är en lättnad att jag vill göra slut.

En del meningar tycks framställda i surrealistisk anda, som vikpoesi. Men det finns också någonting annat där, bortom det rena teckenlotteriet: en karaktär, en berättare. Jag tar fram den ursprungliga dagboken och skummar några inlägg. Vilken tydlighet, vilket friktionsfritt språk! Saker och ting hänger ihop, resonemang fullföljs. Sådant är mitt verkliga jag: sammanhängande, begripligt. Eller?

Neuronnätets svammel saknar struktur, och därmed den psykologiska logik som i dagboken kanske delvis är konstruerad och tillrättalagd. Datorn skriver utan tanke, fullföljer sina fraser blint, improviserar. Fram träder välbekanta teman – kommunikation, oro, tröst – men med en oklädsamt ältande och okonstruktiv ton. Är maskinen i någon mån ärligare, naknare?

men att hon verkar inte kommen för att se i ett sätt att gå upp på samtalet med det känns som är orolig för att hon ska budget i soffan. Jag känner mig lättad. Jag har inte vet inte varit stör med det som jag behöver ta iamanion för att hon är så dålig

Vad är iamonion och varför återkommer det så ofta, i skiftande varianter? Iamania, ianara, iamansativ... Har maskinen upptäckt någonting mellan raderna, någonting som jag aldrig skrivit uttryckligen, kanske för att det inte funnits ord för det? Ord som datorn nu vaskat fram?

Jag tror att jag inte känner så starkt för att jag inte behöver ta iamanion som jag vill ses mer detta med henne. Hon säger att hon skickat ett mejl för mig att se i ett tag och väldigt länge, jag kan inte låta besviken

Glöm inte, påminner jag mig: datorn vet ingenting om ords betydelser. Glöm inte: datorn slumpar fram tecken efter tecken, som ett surrealistiskt Bingolotto.

Jag går ut ur lägenheten. Över lekparken svävar molnen i en målmedveten karavan. Jag ser inga kaniner i dem, inga leende ansikten, ingen jungfru Maria. Det är bara lite vattendroppar, bara en kolloid ansamling av partiklar.

Jag ser bara moln. Jag ser bara moln.